Det är otroligt skrämmande när man träffar och lär känna en annan människa och kommer så nära dem att man inte ens vet vart man själv slutar och vart de börjar. När man vet att de skulle kunna krossa en hur lätt som helst och att man inte skulle kunna göra någonting för att hindra det. Och så kommer tankarna, att det kanske är bäst att göra någonting åt det på egen hand, avsluta det innan de får chansen att göra det, men då har man inte ens lyckan fram tills att avslutat kommer. Och så finns ju chansen, den lilla chansen, att det inte alls blir något avslut och då har man själv gjort någonting åt det i onödan och tagit ut saker i förskott.